Vad mäter vi egentligen?

Jag deltog nyligen i en konversation om den gemene studentens förkunskaper vid inledning av högre utbildning, om att studenterna verkar mindre kunniga för varje terminsstart och om hur vi kan förbättra detta. Vi pratade om hur ordförståelsen sjunker, läskompetens försvagas, det egna initiativet till kunskapssökning försvinner samt ersätts lägre värdering på framtidsutveckling och istället förutsätter att internet kommer lösa problemen när problemen uppstår. Dialogen lede emot att införa strängare krav för intag till utbildningen, att ”sålla agnarna från vetet” och se till att dessa svagare individer inte ens borde kunna komma hit genom språkprov bland annat. Diskussionen drog sig emot att ställa grövre bestraffningar på alla former av vilseledning eller det som det kallas ”fusk”, för att se till att ingen vågar ens försöka och om någon försöker så har den inte möjlighet till studier längre. Men vad pratar vi egentligen om?

Kunskap kan intas på många sätt och att leva är att lära, varför säger någon så? För att vad du än gör så kan du lära dig av det, det handlar om att reflektera över handlingar och händelser. När vi träffar en ny individ så kan vi inom 10 sekunder av konversation avgöra om vi anser denne som smart eller korkad, vi dömer snabbt och ser sällan konsekvenserna av det. Intelligens mäts i hur mycket förståelse av världen vi har och år 1918 så hade mänskligheten inte fått förståelse om saker som vi vet idag, kunskap som vi ser som allmän idag men som inte ens var upptäckt på den tiden. Men vi klagar fortfarande över sänkningen av våra studenter, vi klagar att dem inte håller jämna steg med vad tidigare studenter hade ”uppnått vid denna delen av sin studietid”.

För hundra år sedan idag, publicerades detta. I min mening en debatt, nej ett nedklankande, som finns än idag och måste sluta.

Studenternas avtagande intelligens

Vi utvecklas. Det är inte andra som blir mer korkade över tid, det är du som har blivit smartare genom att du fått insikt i någon form. Insikt kan komma av de mest vardagliga bagateller alternativt så kan det påtvingas genom läsande eller deltagande i undervisning som exempel. Insikterna som formar vår förståelse för saker och ting kommer i olika former. 2018 så behöver alla ha någon nivå av förståelse om hur internet fungerar, en dator hanteras, kollektivtrafik finns, det finns så många saker nu som inte existerade då i vardagen. Saknar jag förståelse för något av dessa så kan jag inte fungera ordentligt i samhället idag, därför har jag inte heller haft tid att skapa värderingar kring proper klädsel eller gentlemannabeteende eller hur referenshantering i böcker används. Jag kanske inte vet hur jag ska nyttja ord som gles eller kvalitetssäkringssystem eller rättssäkerhet eller kombinera, men jag vet vad en IP-adress är och hur den fungerar. Jag förstår vad en plutoid är och vad en touchpad är, jag förstår fysiken i det systemet. Jag kan bygga hemsidor och vara behjälplig vid sjukdomar som inte ens hade identifierats år 1918.

Studenterna har inte en avtagande intelligens, den är riktad mot andra område. Nya studenter är inte svagare än tidigare antagna, det är vi som jämför dem mot en ökande standard utan att ge dem tid att utvecklas lika mycket som vår jämförelse.

Att jämföra dagens studenter i dagens system med studenterna från förr, utan att ta med i beräkningen att systemen mäter och fostrar olika målsättningar är idiotiskt. Kristianstad Högskola tar emot studenter som kommit ut ur gymnasiet med medelbetyg men utexaminerar studenter på hög nivå, det samma kan inte sägas om större och äldre lärosäten. De större, äldre lärosätena tar emot gymnasieelever som har höga eller högsta betyg och utexaminerar dessa som studenter på samma nivå som här på HKR. Dessa antagningskrav ändras beroende på hur många som söker, men varför söker fler sig till de äldre lärosätena? På grund av namnet och traditionen kanske, men om vi små lärosäten lyckas med lika mycket eller mer varför vill inte fler hit. Tror man att namnet på lärosätet betyder så mycket mer och att därför är bättre, eller att vi små lärosäten inte kan vara lika bra för att vi inte har ett lika gammalt namn? Har vi en sämre utbildning bara för att vi inte funnits med lika länge? Detta är frågan som kvalitetssystemen försöker besvara, som driver oss framåt mot bättre tider och större franskbröd. Men sätter vi värde på studenten, eller resan, kunskapen, examenspapperet, tradition eller namn? Är det verkligen vad utvärderingssystemen bedömer och sätter värde på, oss som är studenter?

Kanske har jag varit kåraktiv för länge, tänkt för länge på småsaker, hängt kvar för länge på HKR. Är jag bara ute och greppar efter luft?